10 texter #omrasism

Meny
Anders Wallner

Denna text ingår i rapporten ”Världsmedborgare, Sverigevänner” som är den slutrapport som Miljöpartiets arbetsgrupp för minskad rasism och främlingsfientlighet presenterade i september 2013.

Bättre skolresultat för pojkar = färre rasister?


I en skola där många lärare inte får tillräckligt med tid för sina elever är det många elever som inte får det stöd de behöver. Vissa kämpar sig ändå upp till kunskapsnivåerna, på bekostnad av sin psykiska hälsa. Andra elever klarar inte kunskapsmålen och misslyckas med skolan. Den första gruppen består framför allt av unga tjejer och den andra av unga pojkar.

För några år sedan, då jag först hörde talas om hur pojkar släpar efter i betyg, i mindre utsträckning söker högre utbildning och oftare hoppar av skolan såg jag inte det som en särskilt angelägen jämställdhetsfråga. Jag såg inte hur det missgynnade pojkarna på sikt eftersom män i arbetslivet ändå fick högre löner och bättre arbetsvillkor än flickorna.

Men när jag i vintras läste Bo Rothsteins bidrag till antologin Framtidsutmaningar (Volante förlag, 2013) insåg jag att pojkars allt sämre resultat får stora konsekvenser. Rothstein skriver om forskning som visar att ”en avsevärd del av de pojkar och unga män som misslyckas i skolan, varav många har invandrarbakgrund, sannolikt kommer att vara förlorare på en allt mer konkurrensinriktad arbetsmarknad där kraven på kompetens kommer att öka. (...) Till detta kommer emellertid ytterligare en sak, nämligen att de också riskerar att i stor utsträckning bli ensamstående”. Det är alltså just de pojkar som inte klarar skolan som inte får förankring på arbetsmarknaden - och inte bildar kärleksrelationer. De blir mer sällan föräldrar och har färre sociala relationer. Genom att låta utvecklingen med pojkars skolresultat fortgå skapas en allt större grupp som känner sig övergivna och/eller motarbetade – och som söker syndabockar för detta. Samma grupp är överrepresenterad bland de som inte tror på demokrati och lika rättigheter. Den är överrepresenterad bland högerpopulistiska partiers väljare – och inom nyrekryteringar till nazistiska, rasistiska och andra extremistiska rörelser. Det betyder att pojkars sjunkande skolresultat är en faktor som skapar en ökad grogrund för både sympatisörer till och aktiva utövare av främlingsfientlighet och rasism.

Men det går att göra något åt det. I södermanländska Gnesta, till exempel, har den politiska majoriteten prioriterat arbetet med genuspedagogik för att vända pojkars skolresultat. Kommunen insåg snart att pojkar redan fick merparten av resurserna i skolan och det alltså inte gick att enbart öka resurserna.

Arbetet har gett resultat – nu går Gnesta mot strömmen och pojkars skolresultat lyfter.

Politiker ska inte besluta om vilken pedagogik lärare ska använda, men politiken kan stötta lärare genom att se till att vi prioriterar resurser till skolorna och ger mål om att höja pojkars skolresultat. Genom att fler kommuner och andra huvudmän följer Gnestas exempel och prioriterar normkritiken inom skolan kan vi alltså tillsammans minska rekryteringsgrunden för både extremistiska rörelser i synnerhet och främlingsfientliga värderingar i allmänhet.

Anders Wallner

partisekreterare (MP)

Anders Förslag

  • Fler kommuner och andra skolhuvudmän bör prioritera normkritiken i undervisningen.
  • Starta ett nationellt centrum för normkritisk pedagogik, så att goda idéer kan spridas till fler skolor.